just the wrong way - del 37 (sista delen)

del 37.

förra delen:

Jonnas perspektiv:

”i am doctor Carle and i just want to see if all of the baby is out of you.  Maybe is beacuse of that you passed out in the bath.” Förklarade han och log.

”okay?” Sa jag lite förvirrat.

Dem ställde fram en rullstol, jag satte mig i den och läkaren rullade iväg mej.

Jag fick ta av mej alla kläderna i ett rum sen lägga mej på en väldigt konstig sängaktig sak.

När han kom fram till mej började han binda fast mina armar och ben.

 

Jonnas perspektiv:

”what are you doing?!” Frågade jag skräckslaget.

”oh, this is for you have to lie still, if you move something can went wrong.”

”okay..” Sa jag tyst och kände att något var riktigt fel.

När han hade bundit fast mej så gick han iväg till dörren, låste och drog ner en gardin för det lilla fönstret som fanns på dörren.

Han vände sig om mot mej och log.

Jag försökte komma loss men det var omöjligt.

”one word and i kill you!” väste han till mej medan han började dra ner sina byxor.

Tårarna rann ner för min kind.

”please! don’t!” Bad jag.

Han tog tag i i mitt hår och förde in den.

Jag ville skrika av smärta men om jag gjorde det, vad skulle han då göra med mej?

Jag hade ingen tidsuppfattning alls, låg där helt hjälplös och grät.

Efter en hel evighet var han klar, jag gick in i rummet och tog på mej kläderna.

”you don’t see who i am, right?” Frågade han när jag var på väg ut.

jag stängde dörren och vände mej om och skakade på huvudet.

”it was me sweetie, in the woods.” Sa han och hånlog.

Jag kollade upp på hon med skräck i blicken.

Då mindes jag hans röst, exakt samma.¨

Jag sprang ut därifrån, struntade i att jag knappt kunde gå, in på toaletten och spydde.

äcklad av vad som nyss hände, äcklad av att jag tillät det, äcklad för att det var samma man och äcklad för att jag var så vidrig.

Jag tvättade munnen och sen sjönk jag ihop på golvet.

Först var det tysta tårar som kom, sen snyftningar som övergick till en ångestattack.

Jag skrek och grät.

Någon försökte få upp dörren men misslyckades gång på gång.

allt blev svart, jag var okontaktbar.

Jag varken såg eller hörde någonting, hamnade helt enkelt för djupt i ångesten.

På något vis hade dem fått upp dörren för jag kände någon skaka om mej.

Till slut kom jag tillbaka till medvetandet igen.

Det var Niall som hade skakat om mej, nu satt han med sina armar runt mej och viskade lugna ord.

”it’s okay honey, you are safe now. i’m sorry for everything. please forgive me.” Han grät.

Jag puttade undan honom och kysste bort hans tårar.

”don’t cry!” Utbrast jag.

”I.. we could have lose you.” viskade han mot mitt öra.

Han lyfte upp min tunna kropp och la ner mej på sängen.

Jag kollade runt i rummet, alla satt där förutom Liam och Moa.

Tårarna började bränna i ögonen.

Var är han, varför är han inte här?”

”where is he?” Snyftade jag.

Då kom han in genom dörren, han kollade oroligt på mej.

”what’s wrong sis?” frågade han när han hade satt sig på stolen bredvid mej och tagit min hand.

”I just wondering where you was.” Svarade jag och darrade på rösten.

Han smekte min kind, reste sig upp och la sig bredvid mej.

”can we be alone for a while?” Frågade han dem andra.

Ingen svarade utan gick bara ut.

 

Liams perspektiv:

Jag kunde ha förlorat min enda familj jag har kvar.

om man inte räknar med farmor, farfar, mormor och morfar.

Hon var liksom närmare mej än dem.

Nu låg jag här i en sjukhussäng och höll om henne.

Hon var frisk, hade fått mycket vatten i lungorna så hon spydde då och då men annars helt frisk.

Men hon verkade lite uppjagad.

”what’s wrong?” Frågade jagoch lutade hennes huvud mot min bröstkorg.

”Nothing.” Svarade hon tyst.

”i know you, but if you don’t want to tell me so yeah, it’s up to you.” Sa jag.

Efter ett tag somnade hon, en läkare kom in och sa att allt så bra ut och att vi kunde åka hem.

Jag messade Niall att han skulle köra hit med sin bil på baksidan, läkaren hade gett henne medicin mot sin ångest och depression.

Jag packade ner allting hon skulle ha, lyfte upp henne och bar ut henne.

Niall var redan på plats, han öppnade dörren till baksätet och tog min väska.

”can i sit with her?” Frågade Niall och kollade på Jonna som låg i baksätet.

”of course bro!” Sa jag och gick till förar sidan.

Körde snabbt till deras lägenhet, hjälpte Niall att få ut Jonna ur bilen och in till huset.

Jag stannade ett tag innan jag åkte hem till Moa.

Det har verkligen varit en jobbig dag.

 

Nialls perspektiv:

Jag la försiktig ner henne på vår dubbelsäng sen la jag mej bredvid henne och höll om henne.

Hon sov djupt, hennes andetag fick mej att slappna av så snart somnade jag också.

Jag vaknade mitt i natten av att hon låg och skrek.

Jag spärrade upp ögonen och tände lampan.

tog in henne i min famn och försökte lugna henne.

”ssh my love, it’s just a bad dream.” Viskade jag.

Hon vaknade och började gråta istället.

”tell me about it.” Sa jag medans jag fortfarande vaggade henne i min famn.

”i-i i can’t, sorry.” Snyftade hon.

”why?” Frågade jag förvånat.

Hon vände sig om och slog armarna runt min hals.

”oh Niall. i’m so sorry! i just can’t tell you. because the dream have happend.” Grät hon.

Jag puttade undan henne så att hon var framför mej, jag kollade henne i ögonen och frågade argt.

”what do you mean? tell me!”

”well, you know the doctor who looked if all of the baby was out?” Sa hon och hade nära till tårar.

Jag nickade.

”well, i didn’t do that.. he raped me and it was the same man who did it the first time!” Grät hon.

”omg honey, it’s okay i will not touch you again and tomorrow we go to the police.” Sa jag och höll om henne.

Hon satt i mitt knä, jag nynnade på ”moments” tills hon somnade.

Tidigt nästa morgon åkte vi till polisen.

Det blev rättegång och vi vann det målet.

 

2 år senare.

Jonnas perspektiv:

Jag och Natalie satt på balkongen och pratade.

Njöt av solen och den lilla flickan  låg i min famn.

Jag kollade på Natalie som krånglade med lilla Sam som inte ville bli sitta stilla i hennes knä.

Dem hade fått två underbara barn.

Sam och Samantha.

Jag och Niall blev gudföräldrar.

Louis kom ut genom dörren med Samantha och satte sig på en stol mittemot oss.

Den lilla tösen som låg i min famn var Nialls och min.

jag log mot henne och kysste hennes panna.

Niall kom ut, han log så underbart mot oss, lyfte upp tösen och gullade med henne.

”So, does she have i name get?” Frågade Louis nyfiket.

”well, we think Cassandra sound good.” Svarade jag.

Tösen började gny liten, hon var hungrig.

”always hungry?” Frågade Natalie eftersom det inte alls var längesen jag ammade.

”well you don’t have to do a fathertest then.” retades Louise och Niall blängde på honom.

Efter att jag hade ammat så kom Liam ut med ett stor leende. Moa började bli ganska rund nu, dem skulle snart ha en liten dem också.

Han tog upp min tös ur barnvagnen.

”come to uncle Liam!” Sa han och log.

Han satte sig ner på gungstolen och nynnade på ”moments” trots alla låtarna dem hade sjungt för henne så var just den hon somnade till, precis som jag.

”are you hungry mrs Horan?” Frågade han och kom ut med min favoriträtt.

”aw, thank you my houseband.” sa jag som svar och kysste honom.

Jag hade gått hos en psykolog för allt som hade hänt mej och nu mår jag mycket bättre.

Vi är så lyckliga, vi behöver bara varandra, vi är som en enda stor familj.

_________________________________________________________________________________________

Nu har vi kommit till den punkten väldigt många har kommit till. slutet. Jag vill tacka alla mina läsare för att ni har följt min väg och inte gett upp. Men nu måste vi tyvärr säga hej då till "just the wrong way" och välkomna "Left Alone"  Ska försöka fixa en ny design till den. Den här fan fiction kommer naturligtvis vara kvar och kah låter detta kapitlet vara kvar i några dagar innan jag laddar upp den nya. Jag älskar er och ett stort tack till alla er <3


Tidigare inlägg


RSS 2.0