Onedirectionfanfics

del 36:

förra delen:

Louis perspektiv:

ca 3 timmar senare:

En läkare kom in i väntrummet, han kollade runt på oss.

Vi satt nervösa och väntade på hans svar.

 

Nialls perspektiv:

”well i understand that you all are waiting for answeres from Jonna Payne, right?” Frågade läkaren och kollade på mej.

Både Liam och jag nickade ivirigt.

”okay, well she have wake up now so you can visit her.” Sa han och log.

 

Jonnas perspektiv:

Jag blundade, njöt av lugnet.

men någonting störde mitt i det lugna, ett pipande ljud. pip… pip... pip… pip…

Jag rynkade min panna, kan dem inte stänga av det?

öppnade försiktigt ögonen, ljuset bländade så mycket att det fick mej att blunda igen.

Men vart är jag?

Jag öppnade ögonen sakta igen och kollade runt.

apparater, vita tråkiga väggar och en väldig massa andra saker fanns i rummet.

sängen jag låg i avslöjade snabbt att jag var på ett sjukhus.

Varför? Då började jag få minnesluckor av vad som hade hänt.

Jag blunade igen, helt utmattad.

Det snurrade i huvudet och jag hade svårt att andas.

Jag försökte somna om när jag hörde röster utanför dörren.

Niall, Liam, Zayn, Harry, Louise, Moa, Natalie, Tessan & Emelie.

Nialls och mitt bråk, hur ska jag klara detta?

Jag blundade, låtsades sova.

Dem måste ju förstå att jag är utmattad efter allt.

”ooh she’s sleeping.” Viskade Zayn.

Jag hörd hur dem satte sig på stolar i rummet, allas blickar på mej.

Det besvärade mej en hel del men jag försökte ignorera det.

Helt plötsligt kändes det som om jag skulle spy, jag spärrade upp ögonen och letade runt i rummet.

på golvet bredvid mej så stod det en hink, jag tog tag i den och spydde rätt ut.

Tårarna föll, jag orkade inge mer.

Jag hade misslyckat att ta självmord och nu fick jag lida för det.

Jag mötte ingens blick, kollade rakt ner på täcket och lät tårarna rinna.

Ingen uppfattade att jag grät så jag fortsatte att kolla ner.

Någon öppnade dörren, tre personer steg in.

jag kollade upp, great två poliser och en läkare.

”hello Jonna, we are from the police. We just want to talk with you, is that alright?” frågade den kvinnliga polisen försiktigt.

Vilket gjorde mej otroligt irrterat, jag försökte ta mitt liv, jag är ingen jävla psykopat eller ett monster som kommer attackera dem om dem säger eller gör något som jag tar illa upp.

Jag blängde på dem ett tag innan jag svarade sen ryckte jag på axlarna och kraxade fram ett svar. ”sure!”

”can you tell us what happend yesterday?” Frågade den kvinnliga polisen.

För första gången under hela tiden jag har vart vaken så kollade jag upp mot Niall, han mötte min blick och en tår föll ner från min kind.

”well, i just went to my parents grave and after that i visit my brother and ask if i could take a bath.” Svarade jag lite ostadigt på rösten.

”why didn’t you go home to your and Nialls place?” frågade hon misstänktsamt.

”well, i haven’t my key and Niall wasn’t home so yeah.” Svarade jag.

”how could you know he wasn’t home?” Frågade hon nyfiket.

”i just knew that.” Svarade jag irriterat.

”how?” frågade hon.

”i don’t know, sometime i just know things!” skrek jag.

”calm down, what happend when you took a bath?” frågade hon.

”well, everything just went black and i couldn’t see anything. i don’t remember more. i think that i maybe passed out or something.” ljög jag.

Jag kände Liams blick på mej, han visste att jag ljög och han skulle ta reda på sanningen på något sätt.

Det visste jag.

”oh okay, then we are done here.” Sa polisen igen och dem gick ut.

Min mage började kurra men ibte så högt att någon hörde.

”oh, shut up!” sa jag argt åt min mage.

Alla vände blicken åt mej och alla såg väldigt förvånade ut.

Jag kollade ner igen, orkade verkligen möta deras blickar eller frågor.

Min blick fastnade på mina händer, dem skakade, mitt blodsocker var på väg ner.

Jag gömde händerna under täcket, ingen ska se och jag vill inte fråga om mat.

Jag kände mej som om jag var en kriminell som hade gjort ett stort brott och att alla hatade mej för det.

alla blickarna dem gav mej, oroliga, arga, rädda, besvikna.

Jag orkade helt enkelt inte med det.

Timmarna gick och ingen sa ett ord.

En läkare kom in, jag suckade.

vad ville dem nu då?

”Jonna payne?” Frågade han.

jag himlade med ögonen och glodde på honom.¨

”i am doctor Carle and i just want to see if all of the baby is out of you. i maybe is beacuse of that you passed out in the bath.” Förklarade han och log.

”okay?” Sa jag lite förvirrat.

Dem ställde fram en rullstol, jag satte mig i den och läkaren rullade iväg mej.

Jag fick ta av mej alla kläderna i ett rum sen lägga mej på en väldigt konstig sängaktig sak.

När han kom fram till mej började han binda fast mina armar och ben.