Onedirectionfanfics

Del 2

Förra delen:

Jag fick en iskall stöt igenom mig och kom på att jag hade läst i en tidning häromdagen om henne våldtäktsman var ute i området där vi bodde.

Jag började gå snabbare  *I have to find her!* Tänkte jag panikslaget.

Jonnas perspektiv:

Jag hade gått in i skogen bara för att få vara själv.
Jag hade hört det knakade bakom mej men hade inte ens hunnit reagerat när jag hade en stark hand runt min mun.
Jag var så chockad att jag inte ens kunde skrika, jag blev instängd i en stor bil, antagligen en skåpbil. Någon satt och höll om mig.
good girl!” Viskade mannen i mitt öra och smekte mig på kinden.
Jag kollade upp på honom men såg ingenting för att det var så mörkt. ”I-I, I can’t see you.” Sa jag skärrat och mannen skrattade.
Helt plötsligt så stannade bilen, mannen drog ur mig och slängde mig på backen. Bilen åkte iväg och jag var helt själv med den främmande mannen.
Han sa åt mig att ta av mig byxorna och när jag vägrade så slog och sparkade han mig.
Jag gjorde som han sa och han började.
Jag kände tårarna rinna ner för kinden. ”sssh… it’s okey!” Viskade han och strök på mig.
det var så mörkt att jag inte så någonting, tårarna bara rann och ingen kunde hitta mig här.
”Please, stop!” bad jag tyst och försökte putta bort honom, men han var för stark. Jag började skrika på hjälp, även om jag visste att det var meningslöst.
”Shut up!” Skrek han åt mig och slog till mig.
men jag slutade inte skrika så han slutade.
När han hade rest sig så började han misshandla mig istället ”please..” sa jag väldigt lågt sen blev allt svart. 
 Jag vaknade upp och förstod att jag måste ha svimmat.
Jag kollade förvirrat runt om mej och jag var verkligen ute mitt i ingenstans.
Jag suckade och försökte resa mig upp men det gjorde ont i hela kroppen.
 Efter några försök så kom jag äntligen upp.
Jag kollade ner på mina kläder och det var definitivt inte samma som jag hade haft på mig igår!
Jag fick lite smått panik och började kolla runt efter mina grejer, jag kunde inte hitta dem, han måste ha tagit med dem när han stack.
På armarna hade jag blåmärken och sår.
Min vänstra arm var alldeles uppsvullen och nästan blå.
Det värkte men jag ignorerade känslan, jag började gå åt det motsatta hållet som bilen hade stått åt när jag kom hit, alltså åt det håll den hade kommit från.
Efter några timmar kom jag upp på en väg och det fanns en skylt som det stod. *London centrum 35km* hur fan kom jag så långt bort?! Jag satte mig på vägkanten och började gråta.
*jag kommer inte att kunna gå hem!* här sitter jag på vägkanten, i någon främlings kläder utan mobil! Det kom bilar då & då men dem körde bara förbi.

Liams perspektiv

Ingen av oss hade hittat Jonna igår, så vi åkte hem för att sova.
Jag hade inte kunnat sova någonting, min lillasyster var där ute någonstans men vart vet ingen.
Vi åkte ut på morgonen och kollade i stan, utan resultat.
 ”She’s maybe isn’t in town?” Sa Louis.
”What do you meen?” frågade jag.
 Han ryckte på axlarna men fortsatte ”she maybe took a bus or have walk all night?” jag nickade, för det kund hon ju.
Vi bestämde oss för att åka utanför centrum.
Efter ungefär 3 mil så ser jag en bekant figur sitta och gråta på vägkanten, vi stannade bilen och jag sprang ut till henne.
Jag sjönk ner bredvid henne och tog henne i min famn. ”how could you be so stupid!” sa jag argt. ”i’m sorry!” Sa hon svagt.
Men något var fel, det kändes för hon var stel i hela kroppen. ”what’s wrong?” Frågade jag oroligt.
Hon kollade upp på mig med sorgsna och rädda ögon och sa: ”He found me.”
Jag fick en kall ilning och min ilska flammade upp.
”what did he with you?” väste jag.
Hon ryckte till av min ton. ”nothing.. j-j, just..” stammade hon tyst och kollade tomt mot vägen.
”I understand.” sa jag och höll henne ännu Närmare.
Ingen ska få skada min syster nå mer!
”hey! Come on! Jump in the car, i’m hungry!” Ropade Niall.
 Jag och Jonna skrattade till och reste oss för att gå till bilen.
Plötsligt stannade Jonna till och kollade helt tomt framför sig. ”
what?!” Frågade jag och kollade på henne.
”Joanna?” viskade hon.  Just då ringde min mobil.
”Liam” svarade jag snabbt.
”hi! My name is doctor Grey!” sa en kvinnoröst.
”yeah?” så jag tålmodigt.
”well.. i’m really sorry Liam, we did all we could.”  
Hon behövde  inte säga mer jag la bara på.
 ”Jonna..” sa jag, hon vände sig om och hon såg in i mina ögon.
”No!” Skrek hon och började gråta igen.
 Niall klev ur bilen och kramade om henne.
Han viskade något i hennes öra.
Harry & Zayn klev också ur bilen.
Dem gick fram till mig och kramade om mig och jag insåg att jag hade börjat gråta. ”it’s okey.” Viskade dem i mitt öra.
Vi stod där ett tag men så utbrister Niall ”i’m reeeallyyy sooorry but i’m starving!” alla började skratta och vi hoppade in i bilen.
where should we eat?” frågade Zayn.
”where do you think?!” utbrister Niall och Jonna skrattade till.
Det var underbart att min syster kunde le efter allt som hade hänt, så stark vår egna solstråle är! Tänkte jag för mig själv.
Vi svängde in till nando’s, jag kollade på Jonna, hon suckade och sträckte fram handen.
Jag gav henne pengar och sa ”thanks! I love you!”
När hon klev ur bilen, hon bara skakade på huvudet.
Efter ca 10 minuter kom hon tillbaks.
 ”finally! I’m starving!” Stönade Niall. ”Where is my food?” Frågade han när hon satte sig i bilen. ”ooh.. would he also have food?” sa hon retsamt, Niall blängde på henne.
Vi åkte hem och åt, när Jonna hade ätit klart så sa hon att hon var riktigt trött och skulle gå och lägga sig.
_____________________________________________________________________________________________
trååkigt kapitel jag vet! kämpar med del 3 så den kommer snart upp ^^
vad tycker ni än så länge?
<3