Onedirectionfanfics

Del 9
Förra delen:
”what’s on your mind?” Frågade Niall.
”Are you the new Liam?” Snäste jag och fortsatte att glo på maten som jag inte ens hade ätit av.

Jonnas perspektiv:

Jag var fortfarande förvirrad, vad ska jag göra utan killarna?
Vem ska finnas här om jag behöver prata?
Tänk om han kommer tillbaka? Tankarna snurrade och tårarna brände i ögonen.
Jag blundade och sänkte huvudet mot mina knän.
 Niall hade satt sig på sin plats bredvid mig igen.
Jag kände mig hemsk! Så dumt av mig att snäsa åt underbaraste Niall!
Tårarna börja rinna nu, jag lät de göra det, ingen kommer märka något ändå så.
 ”i’m sorry Niall! I’m i’m i’m just..” Sa jag tyst men tillräckligt höft så att han skulle höra.
Jag hörde att han vred på sig och lade sina händer på mina armar.
 ”it’s okey, you have going trought a lot recently.” Sa han lugnt.
 Jag skakade på huvudet. ”no! Is not okey! I shouldn’t have say like that. I’m a terrible person!” Snyftade jag. ”You’re not a terrible person!” Protesterade allihop i kör.
 ”hey jonna! Listen to me, please?” Sa niall och jag kollade försiktigt upp.
”please don’t cry! Everything will be alright!” sa han och torkade bort mina tårar och jag kunde inte låta bli att le. ”yeeah, in 4 to 6 months.” Sa Zayn.
”what?!” Skrek jag.
 ”Zayn!!” skrek de andra.
”what? Ooh! Sorry…” sa han och kollade ner i bordet.
 ”well, someone told it to me, at least!” Skrek jag och den här gången stannade jag kvar precis där jag var.

 Nialls perspektiv:
Jag trodde ärligt talat att hon skulle sticka, men hon stannade kvar där på stolen.
Jag fick en klump i halsen, det är så jobbigt att se henne så förvirrad, sviken, splittrad och vilsen.
Vi borde ha berättat för henne låångt innan, men ingen av oss hade haft modet att göra det, inte ens Liam.
Vi utbytte blickar och vi alla skämdes väldigt mycket.
”i’m sorry, lilsis! We don’t wanna hurt you so.” sa Liam och kilade sig i huvudet.
Hon skakade på huvudet. ”no, it’s okey! I understand!” Sa hon och lät gladare, men jag visste att hon absolut inte var gladare.
”really? Are you sure?” frågade Louis.
Hon nickade och log, leendet var fejk, men det verkar inte de andra se.
Jag kollade på Eleanor som kollade på killarna, hon mötte min blick och himlade med ögonen.
Jag nickade menande till henne och hon suckade.

Zayns perspektiv:
Allt verkade vara bra igen, så jag slappnade av lite och pratade med de andra. Jonna skrattade och var glad igen!

 Eleanors perspektiv:
*idioter! Kan ni inte se att allt det där är fejk?!”

 Jonnas perspektiv:
Vi hade suttit och snackat, tiden hade runnit iväg och jag började bli trött.
Jag sa att jag skulle lägga mig och gick uppför trappan.
Jag bytte snabbt om till mina sovtröja och kröp ner i sängen.
*men när åker de!* när den tanken slog mig satte jag mig upp och fick ångestattack. *tänk om de åker inatt?!* jag smög upp, de hade gått och lagt sig så jag smög mig till Nialls rum och knackade försiktigt.
 ”Come in!” Sa han.
Jag smög in och lade mig bredvid honom.
”hey!” Viskade han i mitt öra.
Jag kollade upp på honom och kysste honom.
Vi kysstes länge. ”i gonna miss you.” Viskade jag.
Han kysste mig igen. ”I gonna miss you too!” Viskade han.
Vi låg och kramades, när han hade somnat så började tårarna rinna, jag vill inte att de skulle åka, ville inte att han skulle åka.
Jag petade lite på honom så att han skulle vakna.
whaat?” stönade han.
”when?” Frågade jag.
”huh?” sa han och kollade förvirrat på mig.
 ”you know, when do you guys..” sa jag tyst och försökte dölja tårarna som var på väg.
”oh! Well.. it’s Thursday today? Soo, we leaving on Sunday.
Tårarna strömmade ner nu, jag kunde inte prata så jag kolla ner på madrassen och nickade.