Onedirectionfanfics

kapitel 12

förra kapitlet:

”are you okey?” Hörde jag en manlig röst säga.

 ”no.” Snyftade jag.

 ”can i do something for you?” Frågade han.

 ”do you have i knife?” Frågade jag utan att kolla upp.

”no. why?” Frågade personen och man kunde höra oro i rösten.

”Nothing..” Viskade jag och böjde sakta huvudet uppåt.

Killen som stod framför mig hade gröna ögon och lockigt brunt hår. Jag kände igen honom på något sätt. Han en av killarna från konserten.

 ”you’re pauls daugther, right?” Frågade han och granskade mig.

”i’m busted.” Suckade jag och blängde på honom.

”you know, his home it’s not far from here.” Sa han och satte sig bredvid mig.

”great.” Sa jag och reste mig. vilket han också gjorde.

”what?!” fräste jag åt honom.

”I  won’t let you go alone.” Sa han lugnt.

Precis när han hade sagt det där blev allt svart.

Sophias perspektiv:

Jag öppnade sakta ögonen och kollade runt för att veta vart jag var. Jag låg i en mjuk vit soffa, nedbäddad med filt. framför mig fanns det en stor tv på väggen, ett ekfärgat tv bord och ett likadant tv bord fast svart under tvn, på den stod det ett ps3 och ett xbox. Jag satte mig upp och huvudet började snurra.

”oh god my head!” Stönade jag.

”she’s awake!” Hörde jag en röst ropa och det skar ännu mer i huvudet på mig. jag kollade försiktigt upp och får syn på fem killar som stod och studerade mig.

”If i was single this would be the happiest day in my life. you know, i wake up and five boys standing in front of me and looking at me.” Sa jag sarkastiskt och killarna skrattade åt mitt skämt men blev snabbt allvarliga.

”how are you?” Frågade killen från igår.

”well, it feels like i’m drunked.” Svarade jag och halvlog.

”she needs water.” Sa killen med bruna hundvalpsögon. Enligt mig verkade han vara den som var äldst.

”What happend and where am i?” Frågade jag när killen med hundvalpsögon gick iväg, antagligen för att hämta vatten.

”you passed out and you’re at our place.” Svarade killen från igår.

”so you guys live here. like together?” Frågade jag och de fyra killarna som var kvar nickade som svar.

Killen med hundvalpsögonen kom tillbaka med ett glas med vatten, jag tog tacksamt emot glaset.

”i don’t even know who you guys are.” Utbrast jag när jag hade druckit upp vattnet.

”you don’t?” Frågade dom förvånat. Jag skakade på huvudet som svar.

jag fick reda på att killen med ögonen hette Liam, killen från igår hette Harry, Blonda killen med de mest fantastiska blå ögonen hette Niall, Killen som hade väldigt schysst stil hette Zayn och den sista killen hette Louis. Jag kollade på dem och försökte memorera deras namn.

”you was at one of our concerts.” Sa Harry.

”please, don’t remind me.” Suckade jag och la händerna för ansiktet.

Precis när någon skulle säga något hörde vi en stark knackning på dörren.

”That most be Paul!” Ropade Louis som var på väg ner för trappen.

”can this day be better?” Suckade jag.

Då började min mobil plinga mist tre gånger. Alla sms var från henne. Jag läste snabbt igenom dom och tårar föll från min kind. Varför höll hon på så här? smsen handlade om hur totalt värdelös jag är och hur pappa aldrig kommer älska mig på samma sätt. Jag reste mig upp och letade reda på toan. Jag sjönk ihop på golvet med händerna för ansiktet och snyftade lite försiktig så att ingen skulle höra. Det kändes som om hon har rätt. Hon kanske har rätt? Han kanske inte ens räknar mig som en familjemedlem, kanske inte ens som en dotter? Klumpen i halsen gjorde det svårt att andas. Jag ville släppa ut allt men jag kunde inte. Någon knackade på dörren sen hör jag en röst.

”Sophia, are you okay?” Det var Harry.

”Yeeaah! i’m coming soon.” Svarade jag och reste mig upp, gick fram till handfatet och tvättade mig.

När jag kom ut ur badrummet vändes alla blickar på mig, även Pauls..

”Sophia? what are you doing here?” Frågade han chockat.

Och innan någon av killarna hann gav jag honom ett snabbt svar.
”well, that’s a really long story.”

”I have time.” Sa han och log.

”But i don’t.” Svarade jag och gick ner för den lilla halvtrappan.

Jag gav killarna en varsin kram och tackade dom sen gick jag och klädde på mig och gick ut. Jag svängde ner på trottoaren och gick i riktning mot mitt hus. Det kommer ta lång tid tills jag var hemma på grund av att jag gick. Efter några meter körde en stor och hög svart bil upp jämsides, jag vände nyfiket på huvudet och det var Harry.

”I drive you.” Sa han och stannade.

Jag tvekade och kollade runt lite.

 ”It’s a long way to walk.” Sa han i ett försök att övertala mig.

”uuhmm, well okay.” Sa jag och gick runt bilen för att hoppa in på passagerar sidan.

Jag öppnade försiktigt dörren till huset och gick in till köket.

”Where the hell have you been?” Vrålade han när han fick syn på mig.

Hans ögon var helt svarta, han var hög. Han gick med snabba steg mot mig, jag backade försiktigt bakåt.

”Answer me!” Skrek han och hans muskler var alldeles spända.

”I-I..” Började jag. En hård smäll i magen fick mina ben att vika sig. Fler slag och sparkar kom mot min kropp.

”Please Simon!” Viskade jag medans saltaktiga vattenfall rann för min kind. Slagen och sparkarna upphörde, istället lyfte han upp mig och börja gå upp för trappen. Han dumpade av mig i sängen, gick ut och låste dörren. Jag var fånge i mitt eget hus. Blodet rann överallt, min kropp värkte och jag kunde inte hindra tårarna. Varför hade han börjat igen? Jag gick till dörren och började slå på den. Jag ropade till Simon att han skulle öppna den och att han inte kunde hålla mig här inne för evigt. Då kom jag på att jag kunde ringa någon och började känna efter den i mina fickor men det var ingenstans, han måste ha tagit den när han bar mig upp för trappen. ”damn it!” Skrek jag, sjönk ner på golvet med knäna mot kroppen och händerna för ansiktet.

Harrys perspektiv:

Sophia hade inte svarat när jag hade messat henne eller ringt och jag började bli väldigt orolig. Tänk om något har hänt henne? Jag gick ut till köket där Paul och killarna satt.

”eehm, Paul?” Sa jag osäkert och lutade mig på dörrkarmen.

”something wrong Harry?” Fråga han mig.

”I don’t know yet but have Sophia answer when you have called or text her?” Frågade jag och Pauls ansikte växlade från glad till orolig.

”noo, why” Svarade han och en stor orolighet hördes i rösten.

”Well, she haven’t answer me either. so what if something have happend to her?” Sa jag och en klump bildades i min hals.

Vi kollade på varandra ett tag tills någon plingade på dörren.