Onedirectionfanfics

 

del 33 Nialls perspektiv

 

”what’s wrong?” Frågade Jonna oroligt.

 

Jonnas perspektiv:

Jag kollade oroligt på Niall och sedan på kvinnan.

”Please tell us what’s wrong!” Bad jag henne och jag började gråta hysteriskt.

”sssh, it’s okay honey. everything will be okay.” försökte Niall lugna mej med.

”no! Something is wrong, and i want to know what’s wrong!” Skrek jag.

Kvinnan sa att hon skulle hämta en läkare och kom tillbaka snabbt.

”Okay, I just going to look at your baby, okay?” Sa ha och kollade på mig.

När han inte fick något svar av mig kollade han på Niall som nickade.

Läkaren kollade och såg lika bekymdrad ut som kvinnan innan hade gjort.

Han strängde av maskinen och kollade ledset på oss.

”i’m really sorry ut i can’t find any heartbeats, i’m really sorry.” Sa han.

Det var som om en bomb hade slagit ner, som om jag var helt ensam där inne.

Vi lämnade rummet med tunga steg, vi skulle in i en annat rum för skrapning. När vi kom hem bröt jag ihop inne på vårt rum.

Jag grät och skrek hysteriskt.

Niall kom in till rummet, han kramade och tröstade.

Jag kunde inte fatta det, varför jag?

Har jag inte gått igenom tillräckligt mycket?

Jag måste ha somnat någon gång under tiden av utmattning för jag vaknade upp i vår dubbelsäng.

Jag hörde Niall hålla på i köket.

Jag orkade inte kliva upp, ligga kvar där och aldrig gå upp igen.

 Tårarna kom igen, jag hade förlorat mitt barn.

Vi hade till och med valt vilket rum som skulle vara bebisrummet.

Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

 Jag hörde fler röster från köket, jag försökte lyssna på vem det var.

Fler röster började prata, killarna var här.

Jag suckade tungt, fattade inte han att jag ville vara ensam nu?

Smärtan där ner var obeskrivlig men smärtan i hjärtat var var mycket värre.

Jag kämpade mej upp även fast läkaren sa att jag helst skulle ligga stilla.

Klädde på mej mjukisbyxor och en av Nialls stora munktröjor.

Jag tog fram mina jogginskor och tog på mej dem så ingen kunde hindra mej när jag krånglade på mej dem vid hallen.

Jag gick snabbt genom huset, ”where you going?” Frågade Niall förvånat & oroligt.

”out!” Väste jag och smällde igen dörren så hårt jag kunde.

Att han inte fattade? ”stupid idiot!” Morrade jag.

Jag gick till kyrkogården.

Mamma, pappa och syrran låg bredvid varandra.

Jag föll ihop framför dem och berättade allt, jag grät hysteriskt.

”Are you okay miss?” Hörde jag en röst bakom mig säga, jag vände mig förvirrat om och där stod en gammal man och så riktigt orolig ut.

”no, not really.” Svarade jag och kollade ner i marken.

Han tog min hand och ledde mej till en parkbänk under ett träd.

”tell me what’s wrong.” Bad han och kollade in i mina ögon med oroliga ögon.

jag berättade nästan allt, hur dem hade dött och så. Men inget om missfallet.

Han satt tyst och lyssnade, försökte trösta mej när jag grät som värst.

”But who are you?” Frågade jag efter jag hade berättat klart.

”well, your mom is my daughter.” Svarade han och log.