~left alone, kapitel 29~

Kapitel 29.

förra kapitlet:

Han hade faktiskt bevisat att han inte är som alla andra i min närhet men en känsla säger en annan sak. min hjärna säger varje gång jag tänker att han inte är som andra "Vänta och se." Oftast försöker jag få bort de tankar eftersom jag vet och hoppas att jag har rätt. Jag sjönk ned så att mina axlar hamnade under vattnet. han la sig över mig och kysste mig mjukt.
"you're the best thing in my life." Ett leende och en varm känsla i min kropp dök upp när jag hörde den meningen. 
Jag betyder något för någon och det var otroligt för mig.

 

Sophias perspektiv:

Han hade lovat att vi skulle ut och shoppa idag. Medan jag sprang runt som en yr höna för att leta efter mitt smink så stod han och valde kläder. När jag väl hade hittat mitt smink gick jag in till badrummet och började med vana händer gå igenom de olika färgerna på ögonskuggorna. Jag brukade aldrig sminka mig med brukade göra det på de få tjejvänner jag har. Just nu får jag nöja mig med att sminka Ebba då hon bad om det. Jag drog på en mörk skuggining, drog en tjock linje av eyeliner och tog fyra olika mascaror för att få ögonfransarna tjocka och långa. När jag kom ut från badrummet hade Harry fått på sig en vit skjorta med beigea jeans och såklart en hatt. Fruosten stod på sängen men i fotändan stod ett rullvagn där vi kunde ställa disk och det som blev över av frukosten på.

”Ready for breakfast?” Harry Satt på sängen och väntade på mig.

Jag nickade och satte mig på motsatta sidan och började plocka. Kokt ägg, fil och flingor, macka, gurka, sallad till mackan och ört-te. Harry plockade på allt han kunde hitta på brickan.

”Are you going to eat all that?” Jag tittade förvåntat på hans tallrik och sedan på min hög som var ungefär en tredjedel av hans.

Han skrattade och tog en tugga av mackan. Jag ruskade lite på huvudet och tog en tugga av ägget.

 

Vi åt snabbt och snart var vi på väg. Jag gick in på varje affär som såg ut att ha snygga kläder, efter en hel del underkläder och klänningar var jag nöjd och det var hans tur att gå på sina affärer. Jag höll humöret uppe eftersom han hade stått ut med mitt shoppande.

Jag stod utanför provrummet och väntade på honom. Någon stirrade på mig och jag gjorde allt jag kunde för att ignorera men till slut gick det inte och jag vände huvudet. Två tjejer något yngre än mig står och stirrar med hat i blicken. Directioners, antagligen Larry-shippers. Jag förstör deras lilla bild och dessutom är jag hyrd av management. Jag kan den här skiten nu, jag himlade med ögonen, vände på huvudet åt ett annat håll och lutade mig mot den lila-röda väggen bakom mig. Ena sekunden trodde jag ärligt att de hade dragit men andra sekunden hade de attackerat mig. Ett hårt slag mot magen vek mig dubbelt och sparkarna och slagen mot min kropp fick mig att skrika högt. Det påminde mig om den tiden jag var hos mamma, när hon var riktigt hög eller full. Jag tänkte tillbaka och hamnade i någon slags koma, det var som om jag upplevde allt igen, första gången det hände. En spark mot magen fick mig att vakna till liv och spy rakt ut. Det upphörde efter det men jag fortsatte att blunda och gjorde allt för att hålla mig vaken.

”Sophia? Honey, everything is okay now.” Harry vaggade min skakande kropp och försökte lugna mig.

Sakta öppnade jag upp ögonen och mötte hans oroliga blick. Han kysste min panna och tryckte mig närmre.

”What happend?” Jag tog ett djupt andetag men det gjorde för ont.

”Directioners..” Viskade jag och la trött mitt huvud mot hans axel.

”The ambulance is here soon.” Harry Nickar, man kan känna det då hans haka nuddar min panna varje gång huvudet böjs ned.

Jag var trött och matt, min kropp var inte alls med mig idag.

 

”babe?” Harry lät osäker på rösten.

Vi var på väg hem, inga större skador utan det var musklerna som hade fått tagit smällarna.

”Yeah?” Jag tittade forskade på honom, han glodde rakt fram på vägen utan att möta min blick.

”I will go out with some friends tonight so you are going to be alone.” Svin, svin, svin. Tänkte han verkligen lämna mig ensam? Dessutom var det här VÅR semester inte ”Sophia stannar på hotellrummet medans harry går ut med vänner” – semester.

Jag struntade i att svara utan stirrade ut genom fönstret tills vi var framme, då öppnade jag dörren och smällde igen den hårt. Men snabba och arga steg gick jag mot vårt hotellrum och slängde mig sedan på sängen och blundade hårt.

”Hey.. i didn’t mean to hurt you.” Han började kyssa mig på halsen medans hans hand letade sig under min tröja.

Jag var inte alls på humör och tänkte inte låta honom vinna. Jag puttar undan honom, kliver ur sängen, letar reda på myskläder och återvänder till sängen för att lägga mig under täcket.

Harry suckar och lägger sig på rygg.

Timmarna gick, ingen av oss sa något och jag somnade nog till lite då och då. Utan att vända sig om går han upp ur sängen och ut genom dörren. Jag låg kvar med armarna i kors men snart tog tröttheten över.

 

Jag vaknar av att något slår i inprincip allt, yrvaket sätter jag mig och får syn på Harry liggandes på golvet.

”Babe? Are you alright?” Jag springer fram till honom, hjälper honom upp och konstaterar att han stinker alkohol.

”Sophia, I love you so much.” Han stannar upp, vänder sig mot mig, tar mitt huvud mellan hans stora händer och kysser mig.

Som en reflex kysser jag tillbaka men försöker avsluta den då han börjar tafsa.

”stop.” Jag fick äntligen bort honom men han närmar sig och tar mig i sin famn.

”Oh, come on. I know you like it.” Han kysser mig igen och tar på mig.

Harry tar ett hårt tag i mig och slänger mig på sängen men innan han hinner lägga sig över mig, hinner jag smita in i badrummet och låsa.

”Open the door Sophia!”Slag dunkade mot dörren.

Jag tar ned några handdukar och lägger mig i badkaret för att sova lite. Slagen upphör och man kan höra att han vinglar till sängen. Månen sken in genom fönstret och gav ett fint ljus över vägg-vattenfallet. Ljuset skapade en lugn stämmning och snart sov jag igen.

 

Harry’s perspektiv:

Jag vaknar upp med en gudomlig huvudvärk och en hjärna som denfintivt inte vill ge mig några minnesbilder från igår och antagligen ska jag vara tacksam för igår. Det hade gått vilt till igår, det visste jag men sen fanns det inga minnen. Jag vänder mig om för att krama om Sophia men hon ligger inte där. Jag sätter mig upp för att se om hon kan vara någon annanstans i rummet men inte ett spår av henne fanns det.

Med tunga steg kliver jag upp ur sängen och går långsamt in i badrummet för att se om hon var där, vilket hon inte var så jag börjar titta runt och min blick fastnar på något mörkbrunt som sticker upp från badkaret. försiktigt närmar jag mig och får syn på en sovande Sophia. Vad gör hon här och varför? Jag stryker henne mjukt på kinden och hon börjar vakna till liv.

”hey, what are you doing here?” Hon tittade trött på mig och sedan runt om i rummet.

”I don’t know.” Hon sträckte på sig och reste sig.

Märken syntes på hennes armar, märken av något hårt.

”what have happen? did I..?” Jag svalde hårt och blicken var fast vid märkena.

Hon viftade med handen och gick förbi mig ut till rummet. Med sega steg följde jag efter. Hon satt på sängen och ringde antagligen till personalen. Jag var orolig, vad hade hänt egentligen? Varför ville hon inte berätta?

”Talk to me.”  Hon ryggade undan när jag placerde min ena hand mot hennes kind.

Hon tittade bort och sa inte ett ord. Jag fick panik, varför kunde hon bara inte berätta vad som hade hänt?

”Please, tell me so I can make everything right again.” Hon mötte min blick och skakade på huvudet.

”I don’t think you can do that.” Hennes röst var tyst och det hördes väl att hon var nära på tt bryt ihop.

”Why?” Jag var orolig, hur illa kan det egentligen var?

”Harry… You almost raped me.” .l